Svetsningens utveckling

Svetsteknik uppstod med smältning och produktion av metaller som koppar och järn, samt användningen av olika värmekällor. De viktigaste svetsmetoderna i antiken var gjutsvetsning, lödning, smidessvetsning och nitsvetsning. För 2500 f.Kr. sedan hade babylonierna och induscivilisationerna redan nått en hög nivå av varm- och kallbearbetning av koppar- och järnmetaller och kunde tillverka metallredskap med hjälp av svetsmetoder som smide och gjutning, och graverade med text. Den representativa kulturen vid denna tid är den harappanska kulturen.
Den järnkantade kopparyxan tillverkad under Shangdynastin i Kina är en gjuten och svetsad bit av järn och koppar, med en yta där smältlinjen mellan koppar och järn är lindad och väl sammanfogad. Under vår- och höstperioden och perioden med krigande stater fanns det många lindade drakar på bronspiedestalen i Jiangu i markis Yi av Zengs grav, som var förbundna med segmenterad lödning. Efter analys liknar den använda sammansättningen den för modernt mjuklod. Svärd och knivar tillverkade under de krigande staterna har stålblad och ryggar av smidesjärn, vanligtvis smidda och svetsade genom uppvärmning. Enligt boken "Tian Gong Kai Wu" skriven av Song Yingxing under Mingdynastin, i det forntida Kina, värmdes koppar och järn tillsammans i en ugn och smiddes till knivar och yxor; Strö gul lera eller finsiktad Chenjiubi-jord på gränsytan och svetsa stora fartygsankare i sektioner. Under medeltiden tillverkades också vapen genom smide och svetsning i Damaskus, Syrien.